Skitgubbe är ett av Sveriges mest folkkära kortspel. Det spelas på skolgårdar, campingar och köksbord, kräver bara en vanlig kortlek och går snabbt att lära sig.
Målet är enkelt: bli av med alla dina kort. Den som sist blir sittande med kort på handen förlorar och blir ”skitgubben”.
En sak är viktig att veta från början: namnet Skitgubbe används faktiskt om två olika kortspel. Den här guiden förklarar båda, så att du känner igen vilket ni tänker spela och kan reglerna för det.
Vad är skitgubbe?
Skitgubbe är ett traditionellt kortspel för 2 till 4 spelare, med en vanlig kortlek på 52 kort utan jokrar. Det fungerar med två spelare men brukar bli bäst med tre.
Spelet har finskt ursprung, där det bland annat kallats Mylly-Matti (”mjölnaren Matts”). Det svenska namnet Skitgubbe blev känt på 1950-talet. På sina håll kallas spelet även vändtia eller finne.
Grundtanken är alltid densamma: det finns ingen egentlig vinnare, bara en förlorare. Den som sist har kort kvar blir skitgubben.
| Även kallat | Vändtia, Finne, Mattis (finska: Mylly-Matti) |
| Antal spelare | 2–4 (bäst med 3) |
| Du behöver | En kortlek på 52 kort, utan jokrar |
| Kortordning | Ess högst, tvåa lägst |
| Mål | Bli av med alla kort – inte bli sist kvar |
| Förloraren | Den sista med kort kvar blir ”skitgubben” |
Två spel med samma namn
När någon säger ”vi spelar skitgubbe” kan de mena två ganska olika saker. Därför är det klokt att stämma av vilken variant ni kör innan ni börjar.
Den ena är den klassiska skitgubben, ett sticktagningsspel i två omgångar. Den andra är vändtia-varianten, där varje spelare har kort både dolda och öppna på bordet.
Nedan går vi igenom båda. Börja med den som ditt sällskap brukar spela.
Klassisk skitgubbe – sticktagning i två omgångar
Det här är den ursprungliga versionen. Den bygger på stick, alltså att man spelar ut kort som andra försöker slå.
Förberedelser
En spelare utses till givare och delar ut tre kort till varje spelare. Resten läggs i en hög med baksidan uppåt mitt på bordet. Den högen kallas talong – en trave kort som man drar från under spelets gång.
Ess är högsta kort och tvåan är lägst. Färgen spelar ingen roll i första omgången: ett högre kort slår alltid ett lägre.
Omgång 1 – samla kort
Den första omgången handlar om att samla på sig bra kort inför den andra.
Spelaren till vänster om givaren börjar och kallas förhand. Hen spelar ut ett kort. Nästa spelare försöker sticka över, alltså lägga ett högre kort.
Varje stick består av lika många kort som det är spelare. Den som lägger det högsta kortet tar hem sticket och lägger korten framför sig.
Efter varje spelat kort fyller man på handen från talongen, så att man alltid har tre kort tills talongen tar slut.
En finess: du får inte ”krypa”, alltså smita undan med ett lågt kort när du egentligen kan slå. Kan du inte slå får du i stället ta upp det utspelade kortet.
Det allra sista kortet i talongen vänds upp så alla ser det. Dess färg blir trumf i omgång två. Trumf betyder en färg som slår alla andra färger, oavsett valör.
Omgång 2 – bli av med korten
Nu vänder målet: i stället för att samla kort ska du bli av med dem så fort som möjligt.
Man spelar stick precis som förut, men nu måste du följa färg om du kan, och du måste slå med ett högre kort i samma färg – eller med en trumf om du saknar färgen.
Kan du varken slå eller följa färg tvingas du ta upp kortet, vilket ger dig fler kort att göra dig av med.
Den som först blir av med alla sina kort är räddad. Spelet fortsätter tills bara en spelare har kort kvar. Den spelaren blir skitgubben.
Vändtia-varianten – dolda och öppna kort
Den här versionen är den som många yngre spelare känner som skitgubbe. Den liknar det internationella spelet Shithead.
Förberedelser
Varje spelare får tre högar framför sig:
Tre dolda kort läggs i rad med baksidan uppåt. Dem får ingen titta på.
Tre öppna kort läggs ovanpå de dolda, med framsidan uppåt så alla ser dem.
Tre kort på handen delas ut sist och hålls dolda för de andra.
När du sett din hand får du byta valfria handkort mot dina öppna bordskort, om du vill förbättra läget. Resten av leken blir en draghög.
Så spelar ni
En gemensam hög startas i mitten. Den som börjar lägger ett kort, och sedan turas man om medsols.
Grundregeln är att varje nytt kort måste vara lika högt eller högre än det översta kortet i högen.
Så länge det finns kort i draghögen fyller du på handen till tre kort efter varje drag.
Kan du inte lägga ett giltigt kort måste du ta upp hela mitthögen på handen. Det är spelets stora bakslag och gör slutet nervöst.
När draghögen är slut spelar du vidare med handen. När handen är tom spelar du dina öppna bordskort, och sist de dolda – som du vänder upp ett i taget utan att veta vad de är.
Specialkort
Två kort har särskilda funktioner i den här varianten:
Tvåan återställer högen. Efter en tvåa får nästa spelare lägga vilket kort som helst. Det gör tvåan väldigt användbar när högen blivit hög och svår.
Tian bränner högen. Hela mitthögen läggs åt sidan och man börjar om från tomt. Den som la tian får börja den nya högen.
Dessutom gäller ofta att fyra lika kort i följd rensar högen på samma sätt som en tia.
Den sista spelaren med kort kvar – på hand, öppna eller dolda kort – blir skitgubben.
Tips för att undvika att bli skitgubbe
Oavsett variant finns det några principer som hjälper:
Spara starka kort. I klassisk skitgubbe är ess och trumf värdefulla för att ta stick i rätt läge. I vändtia-varianten är tvåor och tior guld värda när högen växer.
Håll koll på vad som spelats. Genom att följa korten kan du gissa vad motståndarna har kvar.
Gör dig av med svåra kort tidigt. Höga kort som blir kvar till slutet kan låsa dig när du minst vill det.
Kom överens om reglerna först. Eftersom det finns så många lokala varianter är det klokt att gå igenom vad som gäller innan första kortet läggs.
Vanliga frågor om skitgubbe
Hur många kan spela skitgubbe?
Spelet passar 2 till 4 spelare och brukar bli bäst med tre. Med fler spelare kan man använda två kortlekar.
Vem blir skitgubben?
Den som sist blir sittande med kort kvar när alla andra spelat ut sina. Det finns ingen egentlig vinnare – bara den som förlorar.
Vad är skillnaden mellan de två versionerna?
Den klassiska skitgubben är ett sticktagningsspel i två omgångar där man följer färg och spelar om trumf. Vändtia-varianten bygger på dolda och öppna bordskort och en gemensam hög med specialkorten tvåa och tia.
Vad betyder att man inte får krypa?
I klassisk skitgubbe betyder det att du inte får smita undan med ett lågt kort när du faktiskt kan slå det utspelade kortet. Kan du slå måste du göra det.
Vad gör tvåan och tian i vändtia-varianten?
Tvåan återställer högen så att nästa spelare kan lägga vad som helst. Tian bränner hela högen så att man börjar om från tomt.
Behöver man jokrar för att spela skitgubbe?
Nej, skitgubbe spelas med en vanlig kortlek på 52 kort utan jokrar i båda versionerna.








